Motion till Kyrkomötet 2005:91 av Per Ingvarsson Valfrihet för församlingarna att välja rikskollekt

Kyrkomötet Mot 2005:91

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att utreda och till Kyrkomötet 2006 lägga fram ett förslag om hur församlingarna kan ges valfrihet att bland rikskollekterna välja de ändamål som är mest angelägna just för deras församling.

Motivering

”De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.” (Apg. 2: 44–46)

Delandet hör till det kristna livets innersta kärna och därför har upptagandet av kollekt alltid varit en viktig del i kyrkans gudstjänstfirande och någonting mer än att bara samla in pengar.

Vi använder inte ordet offer så ofta idag men tanken finns i mässans offertorium där vi bär fram oss själva, vår lovsång, våra böner och våra gåvor. I den första kristna gudstjänsten hade offret en dubbel funktion. Det skulle täcka församlingens egna behov och samtidigt vara en hjälp åt de fattiga och behövande. Innan pengarnas tid var det mest bröd, vin, ost, frukt, olja, ljus osv. som offrades. Sedan man tagit undan det som behövdes för nattvarden delades gåvorna solidariskt ut till de fattiga. Med tiden kom penninggåvor att ersätta naturagåvorna men också detta sågs som ett offer som hörde ihop med gudstjänsten. Kollektens och nattvardsgåvornas frambärande till altaret låg så nära varandra att man kan säga att de var två sidor av samma sak.

Med tiden kom de dock att skiljas åt och efterhand kan man säga att medvetandet om kollektens karaktär fördunklades. För allt fler blev den bara ett sätt att samla in pengar till det allmänna. På 1800-talet upplevdes kollekten till och med så främmande och störande att håvgången avskaffades på många håll.

Idag finns det på nytt tecken på att man i en del församlingar helst vill slippa ta upp kollekt och att man inte heller gör det när det inte är nödvändigt. Ibland kan man få intrycket att upptagandet av kollekt är något man skäms över och närmast upplever som tiggeri vilket leder till att kollekten med självklarhet får en mycket nedtonad roll i gudstjänsten.

Det är kanske dags att vi i våra kyrkoråd, arbetslag, bland kyrkvärdar och gudstjänstvärdar kommer igång med samtal om kollektens mening och plats i våra gudstjänster. För den är någonting mer än att bara samla in pengar. I kyrkoordningen står det: ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.”

I gudstjänsten får tron näring genom förkunnelsen av evangeliet, firandet av den heliga måltiden och gemenskapen i bön och lovsång. De som firar gudstjänst sänds ut för att i vardagen vittna om evangelium och göra kärlekens gärningar, till mission och diakoni. Delandet, gemenskapen och den utgivande kärleken i gudstjänsten blir som allra tydligast i nattvarden då vi bekänner att vi, fastän många, ändå är en och samma kropp, eftersom vi får del av ett och samma bröd. I nattvarden ligger Jesu egen utmaning till solidaritet och medmänsklighet. Vi kan inte dela nattvardens bröd om vi inte också delar brödet för den fysiska överlevnaden, för rättvisa, för utsatthet och för hälsa och frihet. I tacksamhet och lovsång över allt vi fått ta emot får vi bära fram våra gåvor av bröd och vin och kollekt till altaret och tillsammans be Gud välsigna våra gåvor. (Ur policyn för kollekter i Linköpings stift av Elizabeth Bengtsson)

En viktig anledning till att kollekterna sjunker och intresset svalnar är att församlingarna har alldeles för lite inflytande över kollektändamålen. Därför tycker jag i princip att alla kollekter skall var församlingskollekter. Jag förstår också varför man inte kan göra så. Många kollekter skulle gå till många märkliga kollektändamål.

Ett mycket bra alternativ skulle vara att istället för att på "rikskollektsöndagarna" ange vilket kollektändamål en viss söndag har, så får församlingarna fritt välja ändamål från en av ”riks” godkänd kollektlista. På det här sättet får vi en viss styrning från ”riks” av tänkbara kollektändamål, men församlingen får ändå välja fritt bland dessa. Vi slipper då kollekter som den 23 maj i år, (KRISS 25 procent, Credo 25 procent, Kvinnor i Svenska kyrkan 25 procent och Svenska Kyrkans Lekmannaförbund 25 procent) där säkert kollektmottagarna tjänat på att församlingarna fått välja kollektändamål.

På det här sättet kan vi få en kollektlista som är godkänd av ”riks” men ändå ger församlingarna ett stort utrymme. Och sammantaget skulle detta ge mycket mer pengar men kanske fördelade på ett annat sätt.

Några rikskollektsöndagar skulle dock fortfarande kvarstå. Förslagsvis:

trettondedag jul SKM

palmsöndagen Lutherhjälpen

påskdagen SKUT

13 ef trefaldighet Någon/några av diakoniinstitutionerna

domssöndagen Lutherhjälpen

Kollekter givna av hjärtat och inte av plikt, ökar tillfredsställelsen för både givare och mottagare.

Därför tycker jag att Kyrkomötet beslutar uppdra till Kyrkostyrelsen att utreda och till Kyrkomötet 2006 lägga fram ett förslag hur församlingarna kan ges valfrihet att bland rikskollekterna välja de ändamål som är mest angelägna just för deras församling.

Linköping, Petri o Pauli dag, a.D. 2005

Per Ingvarsson